Mikael Appelgren - Biografi

Biografitext skapad av Jens Fellke

Dortmund, Tyskland, den 4 april 1989. Mitt på golvet i den magnifikt rundformade Westfalenhalle möts Sverige och Kina i herrarnas VM-final i lag. Det står 0-0 i en match där först till fem singelvinster blir världsmästare. På ena sidan bordet Mikael Appelgren, på den andra Jiang Jialiang. Appelgren har inlett resolut och vunnit första set med stor pondus – 21-10. Sedan har Jiang jobbat sig in i matchen, vunnit andra set med 21-18 och knaprat in på ett klart underläge i tredje och avgörande. Nu står det 14-14 och matchen är helt öppen. Det är fjärde lag- VM-finalen i rad under 1980-talet som Sverige möter Kina, och aldrig har man fått hål på kineserna i första singelmatchen. Sedan har det runnit iväg – 1-5 i Tokyo 1983, 0-5 i Göteborg 1985, 0-5 i New Delhi 1987.

Den här gången har svenske förbundskaptenen och mästertaktikern Glenn Östh med största list lurat kineserna genom att låta Appelgren inleda. Att kineserna skulle starta med Jiang hade Östh räknat ut på förhand. Han visste att de skulle prioritera en bra start, att försöka sätta tryck på svenskarna direkt och skapa ett överläge inför fortsättningen genom att göra allt för att vinna första matchen. Och att den lotten skulle falla på Jiang, de senaste två världsmästerskapens singelmästare och Kinas försteman.

I kinesernas ögon är J-O Waldner den bäste svensken. Det var han som vann mot två av deras främsta mannar i singelspelet vid senaste VM och som var nära att även slå Jiang i finalen. Därför var kineserna övertygade om att Östh skulle börja med Waldner, att de två VM-finalisterna från New Delhi skulle göra upp i lagfinalens första match, en giganternas kamp vars utgång skulle sätta tydligt avtryck för matchens fortsättning.

"Äpplet är mitt lokomotiv"

Men för förbundskapten Östh är inte Waldner bäst i svensklaget. Det är Appelgren .”Äpplet” är mitt lokomotiv, säger han efteråt. Östh har fyra ess att välja mellan, fyra spelare bland de tio främsta i världen. Allra högst av dessa värderar han alltså Mikael Appelgren. Det är honom han ger de tyngsta uppgifterna under lagtävlingen. Det är ”Äpplet” som i första matchen ges ansvaret att pulverisera motståndarnas farligaste spelare, den som Östh bedömer har störst chans att sätta press på Sverige, som kan vinna alla sina singelmatcher. Genom att plocka ned motståndarnas bäste i sin första singel i lagmatcherna demoraliserar Appelgren hela motståndarlaget. Han släcker deras kollektiva hopp om att kunna besegra Sverige. För alla vet att om inte motståndarnas bäste vinner alla sina singlar så blir det oerhört svårt att ta fem matcher på Sverige.

Östh ger Appelgren ansvaret att vara lagets ledarfigur och i match efter match lever han upp till förväntningarna. Under vägen till final i Dortmund har Sverige haft en riktigt jämn och tuff kamp, den mot Sydkorea som man vann med 5-4 efter att "Äpplet" vunnit alla sina tre singlar.

I finalen ställer Östh så Äpplet inför den svåraste uppgiften av alla. Att plocka ned Jiang Jialiang, världsettan, världsmästaren. I tredje och avgörande set har Appelgren alltså kopplat greppet, både med 5-1 och 9-4. Men Jiang stångar sig tillbaka in i matchen igen. Vid 10 är han ifatt, fram till 14-14 balanserar matchen. Luften i den stora rymden i den rundformade Westfalenhalle känns som elektrifierad av spänningen. Kineserna på läktaren svänger sina röda fanor och manar på Jiang. Appelgren ser sammanbiten ut. Extremt fokuserad. Ska Sverige lyckas ta hem första matchen, sätta press på kineserna och öppna för en sensationell fortsättning? Eller ska det bli som det blivit de senaste tre finalerna. Lite spänning i början, kinesisk ledning, och så resten av singlarna rätt ut i mörkret?

Nu kommer duellen som knäcker Jiang, som kanske avgör både första singeln, ja kanske hela lagmatchen. Jiang har fått ”Äpplet” en bit från bordet. Kinesen forehandsmashar en gång mot Appelgrens backhand, ”Äpplet” räddar. Kinesen smashar en gång till, med all kraft han har, även denna gång ner i backhandrutan. Det är då kanske inte bara denna singelmatch utan hela lagmatchen avgörs. Istället för att rädda ställer Appelgren om till attack. Flera meter från bordet svarar han på kinesens smash genom att själv satsa på en hård backhandloop tillbaka. Det är en hart när omänsklig prestation att hinna med att gå till motattack, men ”Äpplet” lyckas. Från det oerhört trängda läget i detta avgörande ögonblick när Jiang Jialiang sätter allt på ett kort för att komma i kapp sätter Äpplet extremt mycket överskruv i bollen. Det är mer aggressivitet från backhandsidan som ”Äpplet” jobbat lång tid på för att förbättra, och i det mest avgörande läget så faller han inte tillbaka i passivitet. Istället utmanar han, vilket ställer Jiang.  Kinesen går för forehandsmash igen, den tredje i rad, men han överraskas av överskruven och slår bollen långt utanför bordskanten. 17-14 och matchen är så gott som över. Stärkt av poängen rör sig Äpplet nu om möjligt ännu snabbare och ännu friare än tidigare under matchen. En hård forehandloop raka vägen, en lång bollväxel i hissnande tempo där Äpplet hinner upp den ena kinesiska attacken efter den andra avslutas med ytterligare en miss av Jiang. Nu är matchen definitivt över. Sista poängen liksom snubblar Jiang sin egen serve rakt ner i nät.

"Glädjen är att vi vinner tillsammans"

Sedan rullar det på. Waldner slår Teng Yi, Persson slår Chen Longcan. Waldner vinner över Jiang och vid ledning 4-0 defilerar ”Äpplet” mot Chen Longcan. När matchbollen är vunnen och 5-0-bragden ett faktum så fylls ”Äpplet” av en glädje som lyfter honom i ett upphopp som tycks ta honom till Westfalenhalles tak.

I dokumentärfilmen Bragden (2012) sammanfattar han sina känslor i vinstögonblicket:
  ”Glädjen är att vi vinner tillsammans. Det är den största glädjen vi har. Kul att vinna singelturneringar också, men den största glädjen är ju att vi kan vinna tillsammans. Vi har tränat ihop alla dessa timmar på en massa träningsläger hit och dit och ibland har vi bråkat. Och så går vi in tillsammans, och innan matchen går man och pucklar lite på varandra, man slår varandra lite i magen, kom igen nu liksom. Där har du glädjen, i hela den processen.”

Lagfinalen mot Kina på VM i Dortmund 1989 är en vändpunkt. Efteråt regerar Sverige inom världens herrbordtennis under en sexårsperiod. Mikael Appelgren och de andra vinner lag-VM även 1991 och 1993 innan kineserna tar tillbaka titeln 1995 på hemma-VM i Tianjin.

Förste spelare att vinna tre EM-titlar i singel

Mikael Appelgren har varit med på hela resan fram till guldåldern. Han debuterar i VM-sammanhang 1979 i Pyongyang, slår sig in i Europaeliten och får sitt genombrott 1982 då han vinner alla-mot-alla-turneringen Europa top 12 och blir Europamästare i singel genom att besegra klubbkompisen Jan-Ove Waldner med minst möjliga marginal i finalen. 1985 blir han världsmästare för första gången, i dubbel med Ulf ”Tickan” Carlsson. 1988 upprepar han singelvinsten under EM i Paris och två år senare försvarar han den i Göteborg och blir förste spelare någonsin att vinna tre EM-titlar i singel.

Karriären bärs av att Äpplet alltid haft en obändig tro på sig själv. Den fanns där från början, långt innan resultaten bekräftade bilden av att han var något alldeles extra. Som jämngammal mötte jag honom för första gången i en vanlig nationell tävling i Märsta, norr om Stockholm. Jag vann enkelt, och när vi skakade hand och tackade för matchen så väste han: ”hur fan kan jag förlora mot en sån som dig!”. Kaxigt och mycket attityd, men samtidigt ack så sant. Det skulle ju ganska snart visa sig vem av oss som var stjärna och vem som var medelmåtta. Några år senare när vi fyllt 16 så var varje match kattens lek med råttan. Äpplet missade ju aldrig. Att möta honom var som att spela mot en vägg, allt kom tillbaka och hans säkerhet tvingade fram ett spel hos mig och andra motståndare som byggde på alldeles för hög risk. För att komma igenom väggen tvingades man överge säkerheten och föll på alldeles för många egna missar. Så var det för spelarna på juniortävlingar i Stockholmstrakten, och några år senare för spelare på världstoppnivå. För att ”Äpplet” skulle kunna vara den ”väggen” krävdes mer än tro på sig själv. Framförallt extra ordinär rörelse i fötterna, utpräglad bollkänsla samt känslighet i handled och vänsterhand.

Men djupare i Mikael Appelgrens väsen bars också hans spel av en sorts inre envist trulig energi. Den egenskapen var svårtämjd och levde sitt eget liv. Riktades den fel kunde den leda till förlust på grund av fokus på ovidkommande saker som korsdrag, orunda bollar eller glatta golv. Riktades den mot att nöta ner en motståndare vid bordet så låg den motståndaren illa till. Mycket illa till. I vinnarspåret var Mikael Appelgren oslagbar. Då malde han kraften ur den han mötte och stod där till sist som segrare. Det kritiska för honom var därför de inledande omgångarna av singelspelet. Höll han sig kvar till kvartsfinal så förlorade han ytterst sällan och i stort sett aldrig när det drog ihop sig till final i de stora singelmästerskapen.

En match jag minns oerhört väl som ett exempel på ”Äpplets” förmåga att liksom stänga matcher var under VM i Chiba 1991. Sverige var titelförsvarare i lag men mötte svåra Frankrike redan i åttondelsfinal. Spelsystemet i Chiba var mer chansartat än de bäst av nio singelmatcher som gällt när Sverige tog titeln i Dortmund två år tidigare. Tredje matchen i lagtävlingen var alltid en oviss dubbel och varje spelare fick max spela två singlar eller en singel och en dubbel. I Frankrikes lag fanns Gatien, Jean-Philippe Gatien, som året därpå nådde OS-final i singel och som ytterligare ett år senare stod som singelvärldsmästare i Göteborg. Mot Frankrike i åttondelsfinalen inledde J-O Waldner med att förlora mot den ettrige fransosen Eloi. Det innebar vinnarläge för Frankrike eftersom Gatien hade två singelmatcher kvar att spela, och vann han bara den ena fanns dessutom en oviss dubbelmatch som kunde stjälpa Sverige. Då gick Appelgren in mot Gatien, visade en omutlig resning i sitt spel, stängde den blivande världsmästaren så fullständigt att den normalt så snabbfotade fransosen närmast slog knut på sig själv. Sverige hade kvitterat, och precis som två år tidigare i flera av matcherna i Dortmund, hade Appelgren torperat motståndarnas vinstdrömmar genom att skjuta deras främste i sank i första matchen.

Publikens gunstling

Men ”Äpplet” kombinerade den envisa truliga vinnarviljan med ett artisteri, vilket även gjorde honom till publikens gunstling. Som på semifinalen mot J-O Waldner i Paris 1988, en av den moderna pingishistoriens bästa matcher överhuvudtaget.

Med sina attacker tvingade Waldners bort Appelgren från bordet, långt bort från bordet. Gång på gång på gång. ”Äpplet” rörde sig elektronsnabbt i hagen och hann upp i stort sett allt, ofta med loopar av ballongkaraktär 6-8 meter från nätet i dueller som aldrig tycktes ta slut. Det såg ut som uppvisning på cirkus men var kamp med blanka vapen. När det drog ihop sig mot slutbollar i femte och avgörande set flög bollen säkert 25-30 gånger över nätet under och samma duell. Waldner smashade det hårdaste han förmådde och Äpplet hissade upp sina överskruvar så de nästan nådde taklamporna i den väldiga arenan. När Waldner till slut missade reste sig de 10 000 i publiken och skrek ut sin hänförelse. Jublet pågick en evighet och fullständigt utmattad var Waldner tvungen att vika ner överkroppen och ta stöd av bordet. När han hämtat sig höjde han sina händer över huvudet till en applåd för sin fyra år äldre läromästare och pingisbroder. Jag tror den oförglömliga duellen innebar 19-17 till Appelgren, så matchen var inte slut. Ändå var den i praktiken definitivt över.
Appelgren var i final där han enkelt besegrade ryssen Mazunov.

Tillbaka i moderklubben som tränare och lagledare

1995 i Tianjin blev Äpplets sista stora internationella mästerskap på landslagsnivå. Men pingisen har han aldrig släppt. Efter landslagskarriären spelade han ett år i tyska Bundesliga. Året därpå var det meningen att han skulle sluta I Tyskland, men ett bra bud från Würzburg fick honom att stanna. Fru Marita och barnen Marlene och Marlon följde med och bodde i ett lägenhetskomplex som ägdes av pingisklubben.

”Det var kul. Mina barn lärde sig tyska, vilket de haft glädje av i skolan sedan. Och vi hade ett trevligt lag i Würzburg, det var jag, kinesen Fan Changmao, rumänen Florea och tysken Georg Böhm. Alla bodde i samma hyreshus så vi gick in och ut i varandras lägenheter och barnen sprang runt och lekte än här än där. I laget tränade vi mycket, så jag var i bra form när vi flyttade tillbaka till Sverige efter två år.”

”Äpplet”  vände tillbaka till Ängby SK västerut från Stockholm, där han utgjorde ett starkt lag tillsammans med landslagsspelarna Fredrik Håkansson och Kayode Kadiri. Men efter ett par säsonger i svenska elitserien försökte Appelgren sluta.
”Jag kände att jag hade fått nog.”
Tanken hade väl inte ens hunnit fästa inuti huvudet innan några gamla kompisar från hans moderklubb Spårvägen började tjata på honom att börja spela igen.

”Jag sa till mig själv att jag spelar en säsong och så får vi se vad som händer. Det var verkligen kul. Jag inledde med elva raka vinster och efter det gav jag upp idén om att sluta spela bordtennis.”

Nu, 2012, fortsätter han att spela och är även djupt engagerad som tränare och lagledare i Spårvägen.
”Det är som en gåva. Jag gör det jag gillar allra mest och som jag tror jag skulle bli tokig om jag inte fick göra. Och jag är fri.”

Jens Fellke